Hej alla, avd 20 å 21
Det är som om allt det här med Lina är i en såpbubbla på nåt sätt.Man vet ju att hon inte finns här längre,men ändå går det inte riktigt att fatta?Varje gång jag går förbi hennes foto,(och det är typ 50ggr/dag)här hemma hugger det till i hjärtat.Hur ska det då inte kännas för er närmaste????HON FATTAS,SÅ ÄR DET JU BARA!!!!!OCH SKITONT GÖR DET!Alla tankar till er där i Gävle!
Ja all personal på Sahlgrenska med Gustav i spetsen,ska ha en stor eloge för allt dom försökte göra för Lina,och gjorde!Vi har ju fått berättat hur dom kämpade.Sen om man följde dokumentärserien PÅ LIV & DÖD som sändes från "Linas" avd,fick man en inblick i vilket fantastiskt arbete som uträttas där.Nu slutade det här inte som vi alla hoppades och bad för,men det gör inte deras arbete och insatser mindre värdefulla.
Vi får kämpa på med sorgen och saknaden,kunde Lina kämpa så som hon gjorde under all denna tid,ska vi göra det också för att hedra hennes minne!
KRAMKRAM
Sussi
Jag förstår inte heller att hon är borta.Tänker att Lina på nåt sätt alltid är kvar,i alla minnen som man har med henne.Tänker på henne varje dag.Kram från Maria
De känns som igår du och jag åkte till Göteborg första gången. känns som att de inte va många timmar sen jag sa åt dig att du måste se till att gilla den där tarmen du får i natt, och de känns inte alls länge sen jag stod och masserade dina fötter och sa att de här klarar du hjärtat.
du förstår inte hur tomt de är här utan dig. nästan varje dag är jag på väg att ringa till dig, höra hur du har de där nere i götet, om träningen går bra ,om du känner dig glad i själen och så vidare.jag saknar dig så fruktansvärt. vissa stunder känns de som att jag skulle vilja spränga mig själv i bitar för att sen plocka ihop mig själv igen, men de kommer inte hjälpa..hur kunde de bli såhär? jag blir nästan förbannad på livets så egenheter, hur kan en människa få hitta sin själsvän, och sen bara några år senare bli av med henne igen? så fruktansvärt onödigt och orätt.
jag vet att alla underbara människor i göteborg gjorde allt de kunde för dig..mitt sunda förnuft säger mig att de fanns verkligen inget mera att göra. men de är verkligen orättvist att du inte fick vara kvar hos oss längre. för de är inte bara jag som behöver dig carro, jag talar nog för alla när jag säger att de gör ont i varje litet ben, varje centimeter och ut i varje hårstrå på kroppen utan dig.
varför kunde inte allt de här sluta som en "solskens historia"?
jag saknar dig, VI saknar dig!
för alltid och förevigt, du och jag hjärtat,
ONE LOVE!!!
vi tänker på er varje dag och sörjer med Carros familj och vänner.
Jag kollar fortfarande här ibland och tänker på er.
/Jonna
Jag också!
/Malin
