Livet som gåva..

kom upp till carro igår runt 10 tiden  (jo, ja ska erkänna att ja somnade om några ggr innan ja  äntligen kom upp på CIVA) hon va på bra humör och vi han snacka lite skit som vanligt, efter 20 min kommer sköterskor, narkosläkare och allt va gudarna heter, och säger att de ska opereras och grejjs(men allt dehär har ni ju redan läst om)
vi kila upp där efter op och hon va lite nere, hade ont i halsen och va lessen över att slangen i näsan va borta, efter allt me girafftanter och sånt sattyg somnade hon, ja satt kvar där och frågade "sover du ,har du ont, drömmer du?" när hon rynka på näsan eller visa tänderna, hon svarade med ett mummel då och då, kollade upp när man klappa henne på pannan, men mästadels sov hon.

runt 8 på kvällen kom lelle med mat så ja stack ner till villan och kasta i mig kinamat, runt 9 ringde lelle och funderade om ja tappat bort mig, då hade carro vaknat och frågat efter mig, hon va välle säker på att virrpannan (alltså jag) tappat bort mig på sahlgrenska, "hon hittar ju knappt till bussen från mig och den ser man från porten" hehe söthjärtat :)
så ja kasta på mig munkan, skor och sprang upp, lelle mötte mig vi sidoingången, tog en cigg och tänkte ut en plan vi skulle säga när vi kom upp , vart ja hade vare, jag tyckte att vi skulle säga att de hade låst in mig och att jag fått en fin vit tröjja, (vilket carro absolut skulle gått på) men de tyckte inte lelle, så vi bestämde oss för att säga att ja tappat bort mig på samma våning , men i den andra delen av huset..

när vi kom upp började lelle myta för full hals och när carro frågade "alvarligt? va du där "
sa ja "nej" för ja vet att man inte ska ljuga när man har dåligt minne vilket ja har, och ja ska erkänna att ja skulle lätt kunna tappa bort mig på sjukan :P

iallafall, efter en halvtimme/timme gick rob och lelle, jag stannade kvar, satt där och snacka skit, måla nagelbanden med olja på både mig och carro, och uppdaterade henne på allt skvaller som hänt de tre senaste veckorna på hemmaplan, (tror att de kan vara skönt att höra nått annat än bara sjukhus prat hela tiden,) sen började både hon och ja drömma oss bort till den dagen hon kommer ut från sahlgrenska som en hel och frisk människa, hur skönt de skulle bli att kunna följa med igen, sitta på gräsmattan i bourlongen och bara slappa, eller åka iväg på en roadtripp, hon verkade gladare då än va hon va gången innan jag va där.

hon va lite lessen att vi inte hade kunnat åkt rullstol och sånt, men de kommer, hon e så jekla stark den där bruden, och ja blir så stolt över henne att hon klarat sig såhär långt.